Igår gick den årliga ekumeniska processionen av stapeln. Jag och Jonas Carlzon gick främst i tåget och bar korset genom Piteås gator.Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om detta men helt klart är att något måste hända. Jag tänker främst på tre saker.  

1) Glädjen och frimodigheten.

Detta år hade processionen namnet ”korståget” i programbladet men jag har svårt att tro att någon märkte att vi  var speciellt stolta över att få tillhöra Jesus. Vi var några stycken som hade samlats på busstorget för att vandra med korset till byxtorget. Ingen som såg oss tänkte säkert inte heller att vi firade den världsvida kyrkans födelsedag och den helige Andes ankomst.

Det kändes mer som ett begravningståg än ett korståg.  Under gudstjänsten på torget gick det förbi ett fackföreningståg. De ropade inget utan gick förbi tyst. Jag kan inte imponeras över fackföreningståget, men det såg ändå ut som att de hade något bättre att komma med än vi.

2) Antalet.

Det är egentligen pinsamt hur få vi var som gick med i detta processionståg. Jag vet inte riktigt vad detta beror på, men det har säkert flera bottnar. En är nog att man skäms. En annan att man inte värdesätter en andlig enhet. En tredje är lathet och likgiltighet. Utan att sätta ribban för högt skulle vi enkelt kunna vara 500 personer som gick från stationen till torget.

Nu var vi några få. Men de som var där var tappra och drog sitt strå till stacken. Djupvikskyrkan kan räta på ryggen en aning. De var med på ett konkret sätt under förmiddagen. Många unga människor från Djupviskyrkan fanns med. Men många församlingar bör skämmas. Kanske främst Kustkyrkan som hade en pinsamt liten representation. Nästan sämst. Vi har en hel del att jobba på.

3) Upplägget.

Stanley Sjöberg, mellanstadiekören, Jonas och musikerna gjorde en fantastiskt bra insats. Det var hög klass på det. Men jag talade med Kenneth efter gudstjänsten och vi var överens om att Rickard gjorde den främsta insatsen när han tog chansen att vittna om sin tro och sitt liv med Jesus. Han uppmanade också de förbipasserande att stanna upp och lyssna på vad han hade att säga. Både modigt och bra.

Jag tror att det ska vara mer sånt. Kanske en växling mellan musik och vittnesbörd. Det tror jag vore klockrent.  

Jag skulle kunna ha skrivit att den enda kyrkoherde jag såg till är pensionerad sedan några år. Men eftersom Kustkyrkan inte kan stoltsera med gårdagen så låter jag bli att utveckla.

Detta är alltså ingen kritik till någon enskild människa utan det som krävs är, som David Sandström kanske skulle ha sagt, en välriktad, välmenande spark i skrevet på oss alla. Även på pastor Jonsson.

Kanske borde vi ställa in korståget och torgevenemanget  nästa år och rikta in oss på Storstrandsprogrammet.  

Resten av helgen har jag tillbringat med konfirmander. Vi har samtalat mycket om pingsten och den helige Anden. Efter min kvällsandeakt kom det fram en kille och frågade hur man gör när man bjuder in den helige Anden i sitt hjärta. Det var för mig helgens höjdpunkt.

Simon Jonsson, pastor

Imorgon är det den årliga ekumeniska manifestationen då Piteås samlade kristenhet ska gå med ”det urgamla korset” från busstationen till byxtorget. I helgen är det kyrkans födelsedag. En fantastisk möjlighet att få fira och vara glad. Pingstkonferensen som pågått i många år är ju en fantastisk ekumenisk satsning som Piteås samlade kyrkor gör tillsammans och processionen på lördagen är ju själva klimaxet och hjärtat i konferensen. En gemensam trosbekännelse och en gemensam födelsedag.

Stanley Sjöberg är ju huvudtalare på årets konferens och det är även han som kommer att predika på byxtorget.

Det tråkiga är att Pingstkonferensen aldrig har känts riktigt ekumenisk. Förra året fanns det inte en kyrkoherde så långt ögat kunde nå under manifestationen på torget och jag kan inte riktigt förstå varför. Födelsedagen känns inte riktigt hel om inte alla syskon är med på kalaset.  

Jag kan ana att de har samma inställning som Svenska Kyrkan har till Jesusmanifestationen då den nyutnämnde biskopen Eva Brunne sa: – Vi varken rekommenderar eller avråder medlemmarna att vara med, utan det är upp till varje församling.

Neutralt och mycket svenskt.

Jag blir glad då jag ser att duktiga personer som prästen Sven-Bertil Grahn, diakonen Stig-Roland Carlzon och kyrkoherden Charlotte Rehnman ska delta på ett eller annat sätt under konferensen. Men en gemensam ekumenisk procession utan en enda kyrkoherde blir svår att kallas för ekumenisk.

Sedan är det inte bara kyrkoherdarna som lyst med sin frånvaro på processionen. Det är det massor av folk som har gjort. Så därför skickar jag en uppmuntran till kyrkoherdar, präster, pastorer, styrelser, äldstekårer och församlingsmedlemmar i alla församlingar att sluta upp vid busstationen 10.30 imorgon lördag.

På torget kommer som sagt Stanley Sjöberg att predika och Message Divine kommer att sjunga. Mötesledare är Jonas Carlzon, verksamhetsschef på Storstrand. Så har du tänkt att komma dit så ta för allt i världen inte raka spåret till torget, utan gå tillsammans med oss från busstationen.   

Imorgon kommer solen att lysa över Piteå. En perfekt dag för att manifestera Jesus från Nasaret och sedan ta en glass i solskenet. Jag kommer att avbryta konfirmationshelgen för ett ögonblick för att kunna gå med i processionen. Kenneth har semester men kommer att gå med ändå. Vore kul om du också kom.

Sedan börjar konferensen redan ikväll klockan 19.00 på Storstrand med panelsamtal. Övrigt program hittar du här.

Simon Jonsson, pastor

Ps. Skrapa båten, måla staketet, klippa gräset eller tvätta bilen kan du göra senare.

Tänkte att jag skulle skriva några rader om biskopsvalet som avgjordes i Stockholms stift igår. Valet stod ju till slut mellan Hans Ulfvebrand och Eva Brunne.

Ulfvebrand bjöd som bekant in den nya religionsstiftaren och skenbiskopen John Shelby Spong till en konferens om hur den nya kristendomen ska se ut. Spong förnekar allt som har med den kristna tron att göra och behåller, ja faktiskt ingenting väsentligt.

I detta påstående finns inget spektakulärt utan Spong är väldigt tydlig med allt han faktiskt inte tror på. ”Icketroendet” är själva poängen med honom.

På den konferensen fanns före detta biskopar och kyrkoherdar som skrivit böcker som ”Ny kristendom för en ny värld”, ”Kristendom för ateister” samt ”Jag har inte sanningen – jag söker den”.

Eva Brunne blev ju som bekant vald som Stockholms stift nya biskop. Eva verkar vara en omtyckt person av de knappt 900 personer som hade möjlighet att rösta i biskopsvalet och som person verkar hon vara en varm människa. Eva lever i registrerat partnerskap tillsammans med en präst som heter Gunilla Lindén och hon har ett barn.

Brunne står nog enad med de övriga prästerna i Stockholms stift vad gäller teologi. Brunne har talat om vikten av att vara kyrka på ett vettigt sätt i storstaden. Och det är bra. Men tyvärr gör man dock ofta misstaget att blanda ihop orden ”vettigt” med ”luddigt” eller ”otydligt”.  

Hon beskriver i en kommentar till gaytidningen QX om hur hon ska presentera Jesus för HBT-världen:

Är du en gång döpt så tillhör du Jesus Kristus. Det gör att ingen kan komma till dig och säga att du inte får vara med om det visar sig att du är homo-, bi- eller transperson. En gång döpt tillhör du Jesus Kristus. – Och även om du inte är döpt så finns en bredare och djupare uttydning av detta. Alla är skapade av Gud. Därmed en del av mänskligheten och har del av Guds kärlek.

Brunne har en fantastisk plattform vad gäller HBT-världen som hon naturligtvis ska använda sig av. Men detta är naturligtvis inte bibliskt. Vare sig dopet eller skapelsen är en garanti för tillhörigheten med Jesus från Nasaret. Tron på Jesus är det som leder oss in i ett rätt förhållande med Gud. Alla ska naturligtvis få komma och vara med och ta del av evangeliet.

En gudstjänst ska alla gånger vara öppen för alla. Då kan man utan problem vara både HBT, EFS, KD, LO och HV71.

Men frälsningen finns att få i tron på Jesus Kristus och en förkunnelse utan betoning på omvändelse blir snabbt väldigt tunn.  

Samtidigt måste jag återigen få betona hur viktigt att det är att vi har präster och biskopar som kan röra sig ganska fritt i olika miljöer. Brunne verkar vara en sådan person som har ganska öppna dörrar. Men jag tror att många drar slutsatsen att öppenheten bara åstadkoms med ett utslätande av evangelium. Carl-Eric Sahlberg är en tydlig präst. Och han har ingångar överallt.

Jesu kärleksbudskap är ingången till de olika miljöerna. Jesus älskar alla. Det är ett stort budskap att komma med till dessa människor, som ofta känner sig både utanför och ensamma.  

Men jag har aldrig förstått varför man därav direkt drar slutsatsen av att Jesus produktionsmässigt frälser alla. Vare sig man vill eller inte. Jesus älskar alla – men han frälser inte alla. Tron måste ju finnas där. Och omvändelsen.

Både Brunne och Ulfvebrand skulle passa som handen i handsken i Stockholms stift med tanke på dess nuvarande riktning, där man vill att alla ska vara stöpta i samma liberala gipsform. Och med tanke på att det är biskopen som beslutar att godkänna eller neka en präst eller diakon vigning i stiftet så ser det i och med detta ganska mörkt ut för Stockholms stift. Biskop Krook valde så sent som i våras att neka en kvinna vigningen som diakon efter hennes syn om homosexualitet.

Och sedan förut kan inte de som tror att kvinnor inte bibliskt sett är tänkta som präster, bli präster. Fast de många gånger skulle bli fantastiska präster och förkunnare.

På min egen antagning fick jag frågan om försoningen och nåden, hur jag såg på den. Jag gav den lutherska domstolsbilden som svar [där jag står skyldig och domen ska fällas, men Jesus träder in i domstolen och vittnar om att straffet redan är avtjänat – av honom] med följd av att jag fick en hel del lite bekymrade miner och efterfrågor.

En annan sa på samma fråga att försoningen var som en pastill, som man kunde suga på så att den ändrade smak. Den personen fick många jakande nickningar och inga följdfrågor

Men vi får be för Stockholms stift. För det finns ljuspunkter. Jag tänker bland annat på en stor kyrka inhysandes en liten, men ändå stor, man som ägnar hela sitt liv åt de tilltufsade på Stockholms gator.

Tänk er honom som biskop.  

Simon Jonsson, pastor

Min treåriga dotter Emmy älskar att cykla. När hon under våren har fått vara ute med sin trehjuling och cykla med grannkompisarna Emma och Erik så har hon njutit i fulla drag. Hon har älskat sin trehjuling. Igår backade jag över den med bilen på väg till styrelsen.

Man såg den stora sorgen och besvikelsen i hennes ögon när jag kom bärandes på den trasiga trehjulingen.

Idag köpte vi en ny cykel. En likadan som Emma har. En rosa med ringklocka och pakethållare. Och en ny cykelhjälm.

Mycket intressant har hänt idag vad gäller kristenheten. Ny biskop i Stockholm, ny intressant undersökning från den danska kyrkan och en högintressant pastorsbön på morgonen där alla samlade hade drabbats av nöd för ofrälsta människor. Så evangelisation stod i centrum.

Men Emmys första riktiga cykeltur på sin första riktiga cykel är ändå dagens viktigaste händelse. I alla fall för en familjefar.

Simon Jonsson, pappa  

Efter gårdagens nästan fem timmars skräpsamlande känner jag mig lite mör i kroppen.

Igår hade över 40 ungdomar och vuxna samlats vid Kustkyrkan för att för andra året i rad ta reda på allt skräp som ligger mellan länsgränsen och Timmerleden, en sträcka på cirka tre och en halv mil. Det är otroligt vad människor kastar ut allt möjligt från sina bilrutor.

Cigarettpaket, fimpar, ölburkar, Wunderbaumgranar, godispåsar och porrtidningar. Det är väl en sammanställning på de mest förekommande soporna man hittade. Mycket frigolit också.

För det första känns det bra att få göra något för miljön. På bilden ovan ser ni lite av de sopor vi tog reda på igår. Om jag nu någon gång har kastat ut något från bilrutan så kommer jag aldrig att göra det igen.

För det andra så gav det en bra slant till Bibelskola Pilgrims Israelresa nästa år. Nästan halva resan för sex ungdomar.

Har idag suttit och läst först Teodor Herzls bok från 1896, ”Die Judenstaat”, och sedan ”Upptäck Israel”, en lärobok för mellanstadiet. Båda böckerna gav mig en hel del ny kunskap, framför allt den senare boken.

Där fick man lära sig om israeliska träd, viktiga berg, vattenförsörjning och klimatzoner.

Om vi lämnar skräpsamlingen bakom oss så håller jag just nu på att nysta lite i hur Kustkyrkan ska utveckla vår evangelisation. Vi når många människor genom Alphagrupper, körer, ungdomsgård, gudstjänster och barn- och ungdomsgrupper.

Men det är också viktigt att vi går ut bland människor. Jag kommer att försöka utveckla ett evangelisationsarbete tänkt för fredagskvällar på stan.

Ikväll har vi ett viktigt möte med styrelsen och äldste. Ska också bli intressant att ta del av detta.

Simon Jonsson, pastor