Att få träffa nya ungdomar är en fin förmån i mitt jobb och jag upplevde en god gemenskap direkt med de ungdomar och ledare jag träffade under kvällen. Vore härligt att få utveckla ett närmare samarbete med församlingarna i Skellefteå/Byske. Jag tror att vi skulle ha mycket gott att ge varandra.

Tyckte att lördagskvällen hade en fantastisk nerv och jag upplevde den helige Ande starkt under lovsången. Det fanns en gemenskapsvärme i kyrkan som var påtaglig.

Sebastian Tarkiainen är ju ungdomspastor i Pingstkyrkan och han verkade ha haft en spännande predikan kvällen innan, som jag tyvärr inte hade möjlighet att vara med på. Hörde att många hade uppskattat den.

Gustav Jacobsson är ju också en kille för Skellefteå att vara enormt tacksam över. Han har en otrolig gåva att vara ledare för ungdomar. Sådana ska man vara rädda om.

Var trevligt också att träffa Georg Lundqvist som har varit pastor i Pingstkyrkan i Skellefteå. Han kände ju min farbror Egon väl eftersom Egon var väldigt aktiv i pingstförsamlingen och det kändes på ett sett anrikt att få predika i Pingstkyrkan.

Jag predikade som sagt om Auktoriteten & Kraften i Jesu Namn. Ett ämne som verkade intressera ungdomarna som kom fram efteråt och var glada över undervisningen.

Ser att Arnaldo har fortsatt att kommentera det ämnet på ett lite konstigt sätt. Tycker egentligen att det var lite fånigt att kommentera en predikan som ännu inte hade hållits.  

Vore däremot intressant att höra vad Arnaldo tyckte om predikan nu efter att jag har haft den? För man kan väl omöjligen kritisera en predikan som inte har hållits och sedan inte gå och lyssna på predikan för att ta reda på om kritiken var befogad?

Jag hade ungefär samma predikan på OAS-mötena i sommar och hörde inte några liknande kommentarer.

Håller på att gå igenom mitt år och ser med glädje att jag hunnit predika i många EFS/Svenska Kyrkan-sammanhang innan året år slut.

EFS i Bergsviken, EFS i Älvsbyn, EFS i Hemmingsmark, EFS i Svensbyn, EFS i Byske, Piteå Församling, TEJP, OAS-konferensen, EFS i Norrfjärden, Furubergskyrkan, EFS i Hortlax samt Livskraft.

Jag kommer att vara med i TEJPS:s visionsgrupp som ska träffas nu innan jul för att be över och söka Herrens ledning inför sommarens läger. Har även fått en inbjudan att vara med på EFS Blåsarfest som arrangeras under EFS Årskonferens i Piteå.

Träffen vi hade med Hortlax Församling för någon dag sedan var riktigt bra. Vi beslutade att skriva en åsiktsförklaring och det ska bli spännande att se vad som kommer ut av detta.

Och det känns fantastiskt roligt!

Simon Jonsson, pastor

Upptäckte ganska snart att det kryllar av kyrkoherdar i släkten. Jag visade detta för Stieg Berggren och frågade om tjänsten som kyrkoherde i Piteå Församling snart var ledig igen?

Jag borde ju ha kvalifikationer vad gäller DNA i alla fall?

Han log mest.

Hur som helst är det visst jag som bröt denna fina kedja av präster i och med att jag bara lyckades vara präst i drygt två år.

Undrar vad de kommer att säga när vi väl står öga mot öga i himlen? Bäst att jag inte kastar de gamla prästkragarna som ligger i någon byrålåda.

Kanske kan fejka lite när det väl är dags att flytta hem.

Här kommer en del av listan jag bröt:

Anders Johannis. Kyrkoherde i Piteå. År 1554. Farfars farmors morfars farmors mormors mormors morfar

Andreas Nicolai. Kyrkoherde i Piteå. År 1550. Farfars farmors morfars farmors morfars mormors farfar

Nicolaus Andreae Rehn. Kyrkoherde i Piteå. År 1580. Farfars farmors morfars farmors morfars mormors far

Gerhardus Gerhardi Jonae. Kyrkoherde i Skellefteå. År 1584. Farfars farmors morfars morfars morfars far

Anders Petri Grubb. Prost i Nederluleå. År 1590.  Farfars farmors morfars morfars morfars morfar

Nicolaus Petri Turdinus. Kyrkoherde i Bygdeå. År 1593.  Farfars farmors morfars mormors mormors morfar

Andreas Nicolai Burman. Kyrkoherde i Lövånger. År 1630. Farfars farmors morfars mormors mormors far

Johannes Jonae Tornaeus. Kyrkoherde i Nedertorneå. År 1639.  Farfars farmors morfar mormors morfar

Jonas Fluur. Kyrkoherde i Torsåker. År 1647. Farfars farmors morfars morfars farfars far

Johannes Nicolai Laestadius. Kyrkoherde i Arjeplog. År 1661. Farfars farmors morfars farmors morfars far

Ericus Emporagrius Fluur. Kyrkoherde i Skellefteå. År 1657. Farfars farmor morfars morfars farfar

Hans Fluur. Kyrkoherde i Burträsk. År 1680. Farfars farmors morfars morfars far

Ericus Petri Noraeus. Kyrkoherde i Silbojokk. År 1690. Farfars farmors morfars farmors mormors far

Johan Johansson Laestadius. Kyrkoherde i Silbojokk. År 1690. Farfars farmors morfars farmors morfar

König Hansson Granlund. Komminister i Sorsele. År 1710. Farfars farmors morfars farmors far:

Anders Alenius. Kyrkoherde i Arvidsjaur. År 1740. Farfars farmor morfar farfar.

Ericus Johannes Fluur. Kyrkoherde i Umeå. År 1740. Farfars farmors morfars morfar

Anders Alenius. Kyrkoherde i Lycksele. År 1768. Farfars farmors morfars far

I Evigheters evighet.

Simon Jonsson, kyrkoherde i Kustkyrkan

Måndag är ledig dag men jag tar mig tid att skriva lite ändå. Idag ska jag annars umgås med min fru Malin.

Var igår och såg The Social Network, som handlar om hur fenomenet Facebook kom till.

Fantastisk film som inspirerade på en hel del sätt. Tror att vi måste bli mer orädda i hur vi agerar som kristna ledare. Det finns en ”rädd-för-att-trampa-på-tårna” tendens som blir mer och mer utbredd. Den rädslan hade inte Mark Zuckerberg.  

I veckan har jag som vanligt Bibelskola Pilgrim. Känns riktigt inspirerande även det. Pilgrim syftar mycket till att återuppväcka det bortglömda lärjungaskapet. Får se vad det ska handla om, men det lutar åt ett ämne som har med Livets Värde att göra.

Fick också en förfrågan om att komma och predika på EFS i Älvsbyn tredje advent, något som jag naturligtvis tackade ja till.

Älvsbyn ligger mig varmt om hjärtat och var ett tag även ett alternativ för mig när jag för några år sedan prästvigdes. Men så blev det inte, men Älvsbyn har ändå följt med mig ända sedan 2004 på lite olika sätt. Känns bra också att kunna ge tillbaka lite med tanke på allt gott som Älvsbyungdomarna ger till Bibelskola Pilgrim.

På torsdag ska jag försöka att hinna med ett besök på Coop Arena. Södertälje står för motståndet och jag tror på en seger. Var i Skellefteå i helgen och såg hur Luleå malde ner AIK vilket i sig var en av årets höjdpunkter. Luleå vann rättvist med 2-4, beroende på hur man ser det.

Men det rätta sättet att se det är att Luleå vann med 2-4.

På fredag ska Kustkyrkan träffa Hortlax Församling. Småkyrkan i Jävre är ju ute för försäljning, likaså gamla Ebeneserlokalen, och vi har erbjudit Hortlax Församling att bruka Kustkyrkan som lokal för de samlingar de brukade ha i Småkyrkan.

Det kan vara alltifrån gudstjänster, konserter och dop.

Det är inte många samlingar vi pratar om men det känns helt rätt att ge dem erbjudandet. Jag tror på en god gemenskap med Hortlax Församling.

Jag skrev ihop tre kriterier för att detta ska gå i lås, som de måste gå med på.

1. Att Jesus Kristus är enda vägen till evigt liv med Gud.

2. Att vi inte på något sätt inkluderar någon form av nyandlighet i Kustkyrkan som heligt rum.

3. Att ingen vigsel av samkönade par utförs i Kustkyrkan.

Det är ju inga konstigheter egentligen utan på samma sätt som Kustkyrkan hela tiden prövar sin egen verksamhet så åläggs Hortlax Församling att göra detsamma vid de samlingar man har i Kustkyrkan.

Blir ett intressant samtal. Återkommer säkert mer om detta.

På lördag är det den klassiska Helig Ande-helgen i Alphaundervisningen och jag ska undervisa om Vem Är Den Helige Ande samt Hur Blir Man Uppfylld Av Den Helige Ande?

Sedan ilar jag iväg till Pingstkyrkan i Skellefteå där jag ska predika på kvällen. Ämnet blir Auktoriteten I Jesu Namn och handlar om auktoriteten som per automatik överförs till dig då du blir ett Guds barn.

En auktoritet och en förmån som vi alltför ofta glömmer att leva våra liv i och genom.

Klockan 08.00 den sista söndagsmorgonen i månaden samlas alltid Äldste och styrelsen och ber tillsammans.   Efter det predikar jag i Kustkyrkan i Jävre och kvällen avslutas med församlingsmöte 18.00.  

Intressant värre.

Simon Jonsson, pastor

Petrus skriver att det man blir underkuvad av är man slav under, och det gäller nog också bloggandet.

Vi befinner oss ju nu mitt i hösten och jag och Kenneth har just avslutat en predikohelg på Kustkyrkan som har handlat om den sista tiden. Det var riktigt bra uppslutning med människor från många olika samfund och det gläder mig mycket. Responsen efteråt har också varit bra, både från gamla och unga, kanske framför allt från de unga.

Vissa har visst reagerat ganska starkt på annonsen som jag hade gjort för Piteå-Tidningen. Så här såg den ut:

Tycker själv inte att den är så provocerande utan det provocerande är nog själva ämnet. Bibelns författare är tydliga med att de befann sig i den sista tiden och därför känns det ganska självklart att också vi gör det. Men det är klart att många minns de eldiga predikningarna från 1950 -1970-talet där ämnet om den sista tiden ofta användes som skrämselpropaganda.

Men bibeln själv är ganska tydlig med att vetskapen om att vi befinner oss i sista tiden snarare ska uppmuntra oss än skrämma oss.  

Frågan är om vi känner igen oss i de tidstecken som bibeln talar om? Jag hade möteshelg i Norrfjärden förra veckan och talade då bland annat om att vi har blivit förblindade av tidsandan, och det har vi nog. Kanske bör varje kristen damma av bibelns sista bok ännu en gång.

Annars rullar det på, tycker jag. Luleå Hockeys tabellplacering har gett mig konstant nackspärr och jag försöker att hänga med i korståget så gott det går. Glädjande är det i alla fall!

Rönnqvist har förvandlat ett gäng på förhand utdömda allsvenska spelare till ett gäng mördarsniglar som inte tar gisslan utan käkar upp allt och alla i dess väg. Ikväll är det Färjestad som ska slukas levande.

På riktigt tycker jag att präster och pastorer runt om i vårt land bör anamma lite bättre coaching i sina församlingar.

Laget, inte Jaget, som Osten brukar säga.

Bibelskola Pilgrim har fördubblats under hösten. Från att ha varit cirka tjugofem ungdomar i snitt ligger vi idag på just över femtio. Bilar går varannan onsdag både från Byske och Älvsbyn och inget gläder mig mer! Det har blivit ett bra tryck under hösten och jag ser tydligt hur lärjungatanken växer och mognar hos dessa ungdomar.

I söndags predikade jag om ”Att Leva Av Tro” på Djupvikskyrkan. Tycker överlag att det undervisas otroligt lite om tron som verksam kraft i våra liv. Att tro på Jesus är det viktigaste – men den tron måste få bli verksam i ditt och mitt liv. Allt för många lever inte av tro – utan av sina omständigheter.

Även det är ett ganska kontroversiellt ämne men samma sak där: desto viktigare att ta upp. Många misstar det för framgångsteologi.

I dagens Vårt Missionsblad finns det en serie som handlar om Förebilders Förebilder. Idag finns jag med och jag nämner de två första förebilder jag kommer att tänka på; Ulf Ekman och Billy Graham. Sedan intervjuas jag om varför just dessa är viktiga för mig. Blev ganska bra, tycker jag.

Nu ska jag snart till kyrkan igen och ikväll finns det möjlighet att träffa mig och Kenneth för samtal och lite hockeysnack. Jag ska nog köpa matchen ikväll och ha med den på kyrkan ifall ingen dyker upp.

Men dyk upp, för all del!

Simon Jonsson, pastor

Simon Jonsson, pastor

Först och främst är ju själva vilan en välsignelse.

Jag tänker ofta på att inte fastna i fällan att boka in hela semestern med ”att-göra-saker”. Tiden är ju helig, enligt bibeln. Tiden är faktiskt det allra första som kallas heligt i bibeln.

Därför blir också själva vilan helig. Genom att vila så imiterar vi Gud – som också vilade på den sjunde dagen.

Under semestern har vi haft gott om tid att träffa goda vänner. Sundsvall, Stockholm, Örnsköldsvik, Gotland och Vilhelmina är några av de stopp vi hann med denna sommar. Och i allt detta hade vi ett enormt lugn och mycket familjetid.

Fiske, husvagnsliv, bröllop, båtliv och en hel del bibelläsning har tillhört höjdpunkterna.

Sommaren för en pastor är fantastisk just därför att man kan läsa bibeln för egen del – utan känslan att allt man läser måste samlas ihop och summeras i en predikan någon dag senare.

Min bibelläsning i sommar har kretsat ganska mycket kring vilken position vi har i Herren.

Många gånger fastnar vi i ett tänk där vi bara är fattiga syndiga människor.

Men bibeln stannar inte där. Genom Jesu seger har vi en verklig och sann position inför Herren, där vi frimodigt kan stå inför tronen som Guds egna barn. Den positionen och den auktoriteten har många kristna överlåtit till Satan .

Därför måste en kristen människa veta vilken position Gud har gett oss för att vi ska veta vad vi har rätt att ta tillbaka.

Gud gav oss positionen: [Du] skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.”

Men Adam gav bort den positionen. Han lät sig luras genom att Satan medvetet felciterade Guds ord iklädd ormens gestalt. Och genom detta gavs Adams auktoritet till fienden. Det är därför Satan kan säga åt Jesus under den 40-dagar långa fastan:

 ”Jag skall ge dig all denna makt och härlighet, ty den har lagts i mina händer och jag kan ge den åt vem jag vill.”

Men både position och auktoritet är vår att kräva tillbaka genom Jesu triumf på korset. Och detta är det viktigt att vi vaknar inför.

Annars har sommaren innehållit en fantastisk resa till landet Israel – Guds eget land. Det var så välsignat att få åka tillsammans med 23 ungdomar och ledare till detta underbara land. Vi upplevde en så tydlig Gudsnärvaro under resan och det var tydligt hur Herren betjänade oss på plats efter plats.

En av de starkaste upplevelserna var när vi på ett tak i Jerusalem, just bredvid Kung Davids citadell, lovsjöng Herren och bad för varje person på resan. Anden var så närvarande och det var en stund som tog många timmar i Jerusalems natt.

Det finns anledning att återkomma på bloggen med tanke på allt som hände på resan.

Sedan fick jag förmånen att predika på OAS-mötena i Piteå. Det var också en fantastisk upplevelse. Jag predikade där just om auktoriteten i Jesu namn.

För några dagar sedan kom jag hem från en vecka i Örnsköldsvik.

Det var TEJP-lägret som stod i fokus. 350 ungdomar hade valt att vara med på lägret och jag är främst så glad över att lägret hade en stark karismatisk prägel.

Stark lovsång, bönebrus, tungotal, Andens gåvor, tydlig bibelförkunnelse, Jesuscentrerad undervisning, tydligt ledarskap, långa förbönsköer, tilltal, trosförkunnelse, sång i Anden och många ungdomar som för första gången lämnade sina liv till Herren.

Jag predikade på fredagskvällen om att en tro utan gärningar är död – och att en död tro inte tar oss till himlen. Tradition och kultur är två fällor som vill lura oss att tro att allt per automatik står väl till med våra själar.

Och bara under det mötet lämnade tio ungdomar sina liv till Herren.

Kvällen efter predikade en av de fyra etiopierna från Win Souls For God och då var siffran närmare tjugo nyfrälsta.

Det var en intressant vecka där jag fick se en sida av EFS som jag verkligen kunde känna mig hemma i.

Alltid är det naturligtvis så att med en tydlig karismatik måste alltid en stor vishet medfölja.

Och den visheten måste man alltid be om och öva sig i. Den äkta ödmjukheten behagar den helige Ande och i detta har vi alla alltid något mer att lära.

Under ett läger som detta när ett ungt ledarskap också på ett så tydligt sätt ger sig in i den andliga kampen är det också viktigt att undervisa om vilka konsekvenser detta kan få.

Den andliga kampen har ett pris och fienden är ofta snabb med att replikera. Han kommer för att stjäla, slakta och förgöra. Och efter ett läger som detta behöver varje ledare mycket förbön. Om detta finns enormt mycket att säga.

Hur som helst var det ett stort jobb som ledarskapet hade lagt ner på detta läger och jag gläds över att de får vara med och kväva modlöshetens ande inom EFS och rusta en ny generation – en generation där det handlar mindre om tradition, verksamhet och förening och mer om den helige Ande, en övervinnande tro, ett andligt  liv och en levande församling.

Det behövs om EFS har ett större mål än att bara överleva – nämligen att övervinna. Och i detta har TEJP en avgörande roll.

Mycket mer finns också att säga om denna sommar – men det får bli vid ett senare tillfälle.

Nu ska jag ut och fiska i Malgomajsjön i Skansholm.

Simon Jonsson, pastor

Det händer en hel del just nu vilket gör att man är i ständig rörelse. Har varit i Ånäset [av alla ställen] idag och träffat Petra Falk som är Studieförbundet Bildas profilområdesansvarig vid Mellanöstern sektionen.

Tillsammans gick vi igenom programmet som känns riktigt spännande. Lite ändringar har det blivit de senaste dagarna. Vi kommer till exempel ha ganska gott om tid i Betlehem och kan därför ta det ganska lungt där.

Annars blir ju Israelresor ganska stressiga. Men jag tror att vi har hittat en bra nivå.

Sedan var det tänkt att vi skulle sova en natt i Negeveöknen på ett ställe som heter Kfar Nokdim. Det blir en natt i öknen, men i Juda öken, vilket känns otroligt roligt. Från Betlehem sänds vi ut i öknen i minibussar eftersom den stora bussen inte direkt är ökenvänlig.  

Där kommer vi att få möta en beduinfamilj och de kommer att bjuda på mat och sång.

Känns kul också att få besöka Christ Church som är en kyrka som ligger i gamla stan i Jerusalem. Jag har aldrig besökt den församlingen men hört mycket gott om den.

Själv har jag också en önskan att hinna se den nyinvigda Hurvasynagogan. Vi får se hur tiden räcker till det.

Ser också glädjande nog att Maud Berggren har skrivit till det så kallade LäsarDagen och berättat om dophögtiden vi hade i Kustkyrkan, och de har tagit med hennes text i webtidningen.

Det kan ni läsa om här.

Annars får Kustkyrkan besök av min gode vän Henrik Åkesson nu på söndag. Henrik är EFS-präst i Sundsvall och vi har umgåtts mycket genom årens lopp.

Han kommer att predika utifrån ämnet ”att göra det lätta eller att göra det rätta”. Henrik är mitt uppe i ett otroligt spännande arbete i Sundsvall med missbrukare där Alphakurserna får vara till välsignelse.

Imorgon ska jag träffa Jonas Carlzon som är verksamhetschef på Storstrand.

Jonas har verkligen gjort en stark förstatid på Storstrand och jag ska försöka att styra träffen imorgon till att handla ganska mycket om framtiden och hur Storstrand kan bli en stark faktor att räkna med – även på ungdomssidan.

Det finns många murar att riva ner i våra bygder.

Från och med september lämnar jag uppgiften som ungdomspastor och går in som församlingspastor i Kustkyrkan.

Jag kommer dock att på ett nära sätt fortsätta arbeta med ungdomarna och jag har många tankar för hur ungdomar i Piteå ska kunna hitta modet att bli sanna efterföljare.

Simon Jonsson, pastor

Ibland blir allt värt det.

Ett liv som pastor kan många gånger vara kämpigt. Många förberedelser, otaliga predikningar att förlösa, svåra samtal, obekväma arbetstider och utöver detta en ganska påtaglig andlig kamp.

Allt detta har på ett naturligt sätt blivit mitt liv och jag trivs och är glad och tacksam över den uppgift som Gud har gett mig. Jag är glad över det liv som blev mitt.

Men då och då öser Gud tillbaka över en. Det gjorde han i söndags då jag fick kliva ner i dopgraven tillsammans med min tillfällige assistent Marcus, och jag fick döpa nio personer i Faderns, Sonens och i den helige Andes namn.

Inte nio övertalade personer – utan nio övertygade personer. Övertygade om att just den här dagen skulle bli dagen då de synligt skulle bekräfta sitt lärjungaskap.

De dog i vattnet, något av deras gamla sätt att vara människa på föll av dem och stannade kvar i graven – och de restes upp som nya människor.

Iklädda Kristus.

Det var en fantastisk stund där man praktiskt kunde ta på den helige Ande. En nerv och en frid rådde över hela gudstjänsten och det fanns en påtaglig öppenhet i den andliga atmosfären.

Jag är så glad över den dagen!

Bilden har Anna Eman tagit.

Simon Jonsson, pastor

Niklas hävdade visst att inga vapen fanns ombord vilket följande videor bevisar motsatsen.

Denna video visar hur IDF blir beskjutna med riktiga vapen – inte bara järnrör. Förstår inte hur vissa fortfarande kan hävda att detta var en fredlig aktion från STG:s sida.   

Sedan börjar media vakna till liv vad gäller lite sans på uttalandena. Mer och mer övergår man till att kritissera Israel för de fel man gjorde, så som jag skrev igår, men också att man pekar på Ship To Gazas fullständigt vanvettiga strategi.

Så här skriver SvD:

Ship to Gaza kallar sig för humanitär biståndsverksamhet, men båtäventyrets syfte var att bryta Israels blockad mot det totalitära Hamas-styrda Gaza. Genom att åstadkomma en konfrontation skulle orättfärdigheten i demokratin Israel blottas.

Den mänskliga tragedi som följde bär Israel i huvudsak ansvar för, precis som vi skulle klandra svensk polis om den inte kunde hantera några demonstrerande slynglar i skumgummibyxor. Men bara i huvudsak.

Arrangören Ship to Gaza bär också ett ansvar. Att bege sig till en krigszon för att provocera fram en konfrontation är att jonglera med människoliv. Israeliska kustjägare är inte svensk kravallpolis, i synnerhet inte när de möts av en mobb beväpnad med järnrör och knivar.

Att medarrangören, den turkiska organisationen IHH, inte skulle hålla sig till konfrontativt ickevåld borde Ship to Gaza ha förstått. Organisationens kopplingar till terroriströrelserna Hamas och al Qaida är väl kända. Om nu inte filmklippen där IHH, inför avfärden från Cypern, skränade antisemitiska slagord räckte som indikation på vartåt det barkade..

Men med detta har Ship to Gaza haft överseende, precis som vänsteraktivister i alla tider har haft överseende med våldsverkare i de egna leden. Det kan ha sin förklaring i den svajiga synen på demokrati som delar av Ship to Gazas ledning har

Och Expressen:

När Israel är på tapeten piskas det svala svenska kynnet upp till den grad att mitt kurdiska temperament framstår som en västanfläkt. Överorden haglar. Inte ens USA framkallar liknande reaktioner. Har vi inte lärt oss något efter Donald Boström-affären? Vet vi inte att det är bäst att sitta ned i båten och invänta fakta innan vi hävdar att vi vet vad som har hänt?

Och NT:

Givet att man tycker att det var fel av Israel att borda fartygen över huvud taget, och att bordningen med största sannolikhet skedde på internationellt vatten, kan frågan om de israeliska soldaternas agerande förefalla vara av sekundär betydelse.

Men just då, när soldaterna attackerades av en våldsam folkmassa, hade jag funnit det mindre förvånande om det inte utbrutit någon skottlossning. Aktivisterna på Mavi Marvara gjorde alltså bort sig, för att uttrycka det milt.

Även Ulf Carmesund, som själv var med på Ship To Gaza, visar på orimligheterna i den massiva kritiken igår:

- De israeliska militärerna betedde sig ganska korrekt. Det måste man säga för att vara rättvis, säger Carmesund om militärens aktion mot det fartyg där han färdades. – De var väldigt aggressiva och målmedvetna när de tog kontroll över båten. Men det var inget övervåld som innebar att de slog mot försvarslösa.

 Simon Jonsson, pastor

Idag präglas tidningarna med siffror om dödsoffer samt med fördömelser mot Israel. Det var en uppenbar lose-lose-situation redan från början.  En uppenbar och en fruktansvärt tragisk sådan. Ingenting vanns med detta. Inte för någon part: inte för Israel, inte för Ship To Gaza och inte heller för palestinierna i Gaza.

Och detta visste alla om från början. Att alla skulle förlora på detta var uppenbart och en del i den uttänkta strategin. Israel skulle ställas inför ett omöjligt val. Och världens ögon skulle finnas på dem. Och allt blev katastrof.

Greta Berlin är den som organiserat Ship To Gaza. Hon sade redan för några dagar sedan att syftet med Ship To Gaza aldrig varit att komma med förnödenheter till Gazas befolkning.

 ”This mission is not about delivering humanitarian supplies, it’s about breaking Israel’s siege on 1.5 million Palestinians.”

I media har dock bilden mest handlat om att Ship To Gaza hade syftet att förmedla förnödenheter och utifrån detta syfte meddelade Israel redan för några dagar sedan att de var villiga att hjälpa Ship To Gaza att förmedla förnödenheterna till rätt destination. Man ställde sig till förfogande.

Detta erbjudande gavs också ute på vattnet – innan bordningen. Men man tog inte emot det. Man ville något annat.

FN använder sig av landvägen då de skickar förnödenheter till Gaza och har själva aldrig funderat på sjövägen.

”The United Nations has no plans to use sea routes in Gaza, but will consider all legal options available to bring in assistance and commercial supplies”. Haq said the UN was working with the Israeli government to use land crossings.”

Så om leveransen av förnödenheterna hade första prioritet så hade transporten kunnat gå fram på helt andra sätt. Men nu var syftet att bryta blockaden samt att ställa Israel inför ett dilemma som skulle ha blivit fel hur man än gjort. Och fel blev det. Och våld användes. Övervåld.

Hade Ship To Gaza satsat alla pengar på att köpa förnödenheter istället för att lägga pengar på åtta dyra båtar hade man, likt FN och Israel, kunnat sända in viktiga livsmedel, mediciner och annat i en betydligt större skala.

Hade man dessutom inte skickat med 700 aktivister i skeppen utan mer mat och medicin – skulle trovärdigheten också blivit betydligt större. Istället slog man sig samman med turkiska islamister. Och hela organisationen kändes redan från början olustig och illavarslande.

Att Ship To Gaza innehöll femtusen ton förnödenheter låter så klart väldigt mycket. Man ska dock ha i åtanke att Israel sände in mellan 14-17 000 ton förnödenheter in i Gaza bara förra veckan.

”Over 14,000 tons of humanitarian aid were transferred from Israel into the Gaza Strip last week, the IDF announced on Tuesday in its weekly summary of COGAT operations.”

Och stora sändningar kommer in i Gaza regelbundet.

“In the first quarter of 2010 (January-March), 94,500 tons of supplies were transferred in 3,676 trucks to the Strip: 48,000 tons of food products; 40,000 tons of wheat; 2,760 tons of rice; 1,987 tons of clothes and footwear; 553 tons of milk powder and baby food. “

Faktum är att FN:s talesman vad gäller Mellanöstern I februari menade att det inte längre finns någon humanitär kris I Gaza.

“United Nations Middle East envoy Robert Serry, who met with President Shimon Peres in Jerusalem on Wednesday, said, “There is no humanitarian problem in Gaza.”

Själv tror jag att Gazas befolkning har det enormt svårt och fortfarande behöver all hjälp de kan få och i detta har Israel både ett förpliktigande och en enormt viktig uppgift att fylla. Främst med tanke på kriget senast. Men tyvärr blir Hamas hindret många gånger för att förnödenheterna ska komma rätt.   

Detta fokuseras det väldigt lite på.

Men behöver Israel verkligen söka igenom båtar på väg till Gaza? Är inte detta ett överförmynderi? Det är lätt att få för sig detta, men då och då sänds det laster som innehåller krigsutrustning med terrorism som mål.

2009 stoppade Israel ett fartyg med hundratals ton med raketer som hade Iran som avsändare. År 2002 ledde Operation Noahs Ark till att Israel stoppade fartyget Karine A på internationellt vatten, ett fartyg som innehöll 50 ton raketer.   Då höjde inte många på ögonbrynen.

Om blockaden skulle ha varit avsedd att svälta ut den palestinska befolkningen skulle Israel inte sända in 95 000 ton förnödenheter in i Gaza på bara tre månader.

Så jag har svårt att se Ship To Gaza som något annat än ett för alla parter misslyckat spektakel. Ingen vann – alla förlorade. Israel förlorade. Organisationen förlorade. Palestinierna förlorade.

Innan resan sade Henning Mankell:

– Det viktiga är att vi inte provocerar på något sätt och ser till att det inte finns en enda nagelfil ombord, inte någonting som skulle kunna användas emot oss.

Trots detta möttes IDF av aktivister med pistoler, yxor, slagträn och knivar när de bordade det turkiska skeppet och soldater kastades överbord. Stora vapengömmor hittades idag på det turkiska  skeppet. Om aktionen skulle ha varit fredlig skulle dessa vapen inte ha behövts finnas med på båten.

Syftet var fel redan från början.

Så nu blev det katastrof av allt samman. Israel gjorde fel. De tog i för mycket. Man gick rakt i fällan och får därför också bära ansvaret.

Aktivister dog och soldater knivhöggs i magen och sköts. Tyvärr var det medvetet provocerat fram av denna aktion – dömd på förhand att misslyckas.

Israel fick inte rätt. Israel gjorde inte rätt. Ship To Gaza fick inte rätt och gjorde inte heller de rätt. 

Ship To Gaza försökte sig på något som de inte alls på något sätt kunde bära upp ansvarsmässigt. Och med sig fanns barn – inte ens fyllda två. Totalt oansvarigt och dumdristigt.

Detta är det sista Israel behövde och jag är bara ledsen att de ställdes inför den situationen. Och att de i detta gjorde en rad felaktiga beslut som fick förödande konsekvenser.

Att dessa medvetet provocerades fram förmildrar inte medias dom idag.  Lose-lose-situation. Tyvärr. Och en stor sorg för människors liv.

Och nu skickar organisationen en båt till.  

Simon Jonsson, pastor